Kensukes rike av Michael Morpurgo

När Michael räddade världen

När Michael var hemma i London så blev han yr för att han blev biten av en spindel. När han vaknade hade han fått superkrafter och en rustning som var blå och svart, nästan som Ironman. Stella hade fått en dräkt som var röd och svart. I Michaels dräkt låg ett brev. I brevet stod det:

”Du ska rädda världen tillsammans med Stella mot onda varelser, till exempel zoombies och varulvar”.

Varulvarna kom med en båt och zoombiesarna kom med flyg. Först när dom kom blev Michael rädd men han ville inte svika Ironman. Monstren kom från New York. Michael hade en fyrhjuling som var 1000cc. Stella hade en hundfyrhjuling som var 500cc. Men det var ingen olja på dom. Utan fyrhjulingarna kunde Michael kanske inte klara dom onda.

Men snart märkte Michael att dom inte var ensamma utan det var många barn som var till exempel Superman och Gröna lyktan och som skulle hjälpa dom. Men Michael var inte helt säker om dom var goda eller onda. Men dom var goda som tur var. Annars så skulle Michael inte kunnat rädda världen. Zoombiesarna var cirka 1 000 000 stycken och varulvarna var cirka 1 000 000 000 000 stycken. Stella var lite rädd när dom var synliga. Dom var framme i gryningen.

Nästa dag var halva London förstört av monster och tornados.  Men det var inte förstört där Michael bodde. Nästan alla monster var borta förutom 30 monster. Dom hade dött i stormen i natt. Men det var bara Michael, Stella, Superman och Gröna lyktan som var goda. Dom slogs nästan ett och ett halvt år. När kriget var slut sa Michael:

- Detta var tredje världskriget!                                                                           

Fyrhjulingarna behövdes lite i slutet. Det var att få kål på ett flygplan och två militärbilar. Det kostade ungefär 1 000 000 000 000 000 000 att bygga upp London igen.

Efter tredje världskriget så hoppades inte Michael på fjärde världskriget!

Michaels ö

Jag heter Michael. Jag har rest till Brasilien. Jag har med mig min hund som heter Bella. Jag har en kompis där som heter Siri. Hon är min moster. Siri skall visa mig runt i Brasilien och så skall vi fiska. Vi skall också se dom vilda pumorna i lejonkungens zoo.

Nu skall vi ut och fiska. Jag fick en jättebläckfiskarm på kroken. Vi var nöjda och glada med det vi fångat. Vi skulle just dra oss hem men då såg vi det. Det var en orkan. Den slukade upp oss alla tre.

 När jag vaknade stod en stor elefant framför mig. Det första jag tänkte på var Siri och Bella. Förresten visste jag inte var jag var. Jag ropade på Bella och Siri men det slutade jag med för där framför mej stod en pumaunge. Jag blev stel av skräck. Jag började springa så fort jag kunde. Jag kände pumaungens andetag i nacken. Till slut hittade jag en stenmur. Jag sprang in i den. Jag letade efter saker att stoppa igenom öppningen. Jag hittade en sten som låg en bit bort. Jag bar den till öppningen och satt för den. Jag hörde pumaungens krattande utanför muren. Men sen insåg jag att jag var borta. Jag började gråta. Men då kom en elefantsnabel och tog upp mig. Den förde mig till Siri och Bella. Jag blev överlycklig. Jag hoppade ner från elefanten. Men när jag kom fram till Bella och Siri, så var Bella död. Men elefanten som hade burit mig tog sin snabel mot Bellas mage och tryckte till. Bella började försiktigt resa sig upp. När hon såg att jag var där så sprang hon fram till mig och slickade mig i ansiktet.

- Tack, sa jag till elefanten men när jag vände mig om så var den borta.

- Var är vi? frågade jag Siri.

- Jag vet inte!

- Var är vår båt?

- Den är nog långt ute till havs.

Vi började gå vid stranden. När vi hade gått i en timme så tyckte vi att vi var på samma ställe som förut.

- Vi är nog på en ö, sa Siri.

- Tror du? sa jag.

- Ja, det kanske finns farliga djur här. Jag går in i skogen och kollar om det finns fler djur än elefanter.

- Ja gör du det så går jag och Bella längs stranden.

Efter en stund så såg jag tre pumor ungefär tvåhundra meter bort. Jag sprang och sprang längs stranden. Till slut hittade jag Siri och Bella. Jag berättade för dom vad jag hade sett. Dom blev stela av skräck.

- Vi måste bort från den här ön, men hur?

Till slut sa Siri:

- Vi kan samla ihop en massa pinnar och grenar och så bygger vi en flotte.

Vi sprang fort till en massa ställen och så samlade vi ihop en massa pinnar. Till slut så hade vi byggt en flotte, men den blev förstörd av några pumor

- Skit, sa jag, nu kan vi aldrig komma hem.

Vi gick runt i skogen och försökte hitta mat. Vi hittade bär, bananer, äpplen och kokosnötter. Jag försökte få upp kokosnötten med en sten, men jag lyckades inte. Vi delade på frukten som vi hade hittat. När vi hade ätit upp all frukt så var det kväll. Vi började leta efter mer grenar att göra en brasa med. Vi hade hittat en massa pinnar och så tog vi två stenar och gned dom mot högen med grenar och så blev det eld till slut. Sen upptäckte vi att det var en grotta bredvid oss. Vi hittade stora blad och så la vi bladen på oss i grottan och så somnade vi.

När vi vaknade så var det sol. Vi gick ut ur grottan. Elden var släckt. Det var blött i sanden där vi gick. Vi gick en bit bort från grottan och elden. När vi hade gått en bit bort från grottan så såg vi samma elefant som räddade mig från pumaungen. Elefanten närmade sig mig, Siri och Bella.

Elefanten sänkte snabeln åt mitt håll. Då förstod jag att elefanten ville att Siri, jag och Bella skulle gå på elefantens rygg. Vi hasade sakta upp på elefantens snabel men Bella kunde inte komma upp. Men då tog elefanten sin snabel och lyfte upp Bella på ryggen.

- Tack, sa Siri, för att du hjälpte oss. Vad heter du förresten? - - Men Siri, du vet väl att elefanter inte kan prata? Vi får väl hitta på ett namn åt dig. Du skall hetta… Leacim.

- Okej, sa Siri. Leacim kan du visa oss runt på den här ön?

- Tuuut, sa Leacim.

- Det betyder nog ja, sa jag och så gick elefanten i väg.

När vi hade gått en bit så såg vi två jaguarer som drack vatten. Elefanten gick mot jaguarerna. Siri och jag blev rädda att jaguarerna skulle attackera elefanten, men elefanten var bara törstig. När vi var precis bredvid jaguarerna så släppte elefanten av oss. Jaguarerna var snälla. Dom ville att vi skulle klia dom på magen. Vi blev förvånad att jaguarerna inte attackerade. Sen gick dom. Vi följde efter. Sen så förstod vi vad dom menade. Dom hade lett oss till tre stora palmer och så var det tre pumor som gick omkring palmerna. Bakom dom pumorna så var det en enorm skattkista.

Jaguarerna gick genast till attack men pumorna var starkare. En jaguar fick ett stort sår på vänster bakben. Vi försökte linda om med stora blad och det gick. Vi förstod att skatten tillhörde jaguarerna och det skulle bli svårt att ta tillbaka den. Vi fårsökte gräva ett stort hål i marken och sen dödade vi en pumaunge med en spetsig pinne. Vi tog en stor pinne och hängde den över hålet. Sen så hörde vi att pumorna kom men det var bara två stycken. Medan dom två pumorna försökte komma upp ur hålet så tog dom två jaguarerna ihjäl den puman som vaktade. Sen försökte vi ta skatten och det gjorde vi. Vi gömde skatten bakom några träd och så gick vi och kollade vad pumorna gjorde. Dom höll fortfarande på att äta upp kadavret. Jaguarerna grävde ett stort hål nära grottan och så knuffade vi ner skatten. Sen blev Siri väckt av Leacim som kom springande. Leacim tog oss till stranden och där ute till havs så såg vi en båt. Den var på väg till oss. Dom hjälpte oss ombord och sen åkte vi hem. Vi blev glada när vi äntligen kom hem och fick träffa mamma och pappa.

Bort från Kensukes rike

När vi hade börjat åka bort från Kensukes rike, som bara jag och Kensuke visste om. Vi åkte längre och längre ut från ön. Då såg jag gibbonaporna klänga och hoppa i de fina fruktträden. Då helt plötsligt kände jag mammas hand på min axel.  

Vad är det med dig Michael? Du ser så deppig ut. Är du inte glad över att vi hittade dig?
Jo då, jag är glad att ni hittade mig. Det är bara det att jag saknar Eddie litegrann, sa jag. Egentligen saknade jag Kensuke men jag hade lovat honom att inte svika honom igen.
Michael sa mamma igen men du kommer kunna vara med Eddie när vi  kommer hem.
Jag vet, sa jag.

Stella slickade mig på handen medan jag såg ön bli mindre och mindre tillslut var vi så långt ifrån så man inte såg den alls. Solen var röd som en stjärna när den började gå ner och vattnet glänste.

Nästa morgon hörde jag mamma och pappa prata uppe på däck. De pratade stressat med varandra och de lät rädda på rösten. Då hörde jag något som smällde. Det lät som kanoner. Jag gick upp på däck och då såg jag ett stort skepp. Det såg gammalt och spöklikt ut.

Vad är det där, frågade jag för jag ville såklart veta.
Vi vet inte. Det kommer närmare, sa mamma med sin skepparmössa på snedden.

Undrar vad skeppet är för något, tänkte jag. Det såg lite kusligt ut tyckte jag. Det var så stort skepp och det var ett gammalt träskepp. Det såg minst ut som att det var hundra år. Seglet var sönder och fladdrade för vinden.

Akta dig Michael! De på det där skeppet skjuter kanoner på Peggy Sue, skrek pappa
Michael kom, vi måste gå ner under däck, där är det i alla fall lite säkrare än här uppe.
Men Stella måste också med mig under däck, sa jag till mamma för jag tänker aldrig lämna henne.
Pappa! Varför kommer du inte? ropade jag.
Jag kan inte, jag måste försöka styra båten så att vi kommer iväg från de där kanonerna.
Men tänk om dem träffar dig med en kanon, sa mamma upprört.
Det börjar att bli storm, sa pappa bestämd röst.
Okej, men lova att du är försiktig, sa mamma.

Jag och Stella hade redan gått ner under däck när mamma stod och pratade med pappa. Jag gick och la mig i min säng, under mitt varma täcke. Jag försökte blunda och tänka på att det var så bra att jag hade kommit tillbaks till Peggy Sue, mamma och pappa. De är nog också jätteglada att jag är tillbaks tänkte jag. Men det fanns en känsla i mig som gjorde mig ledsen, det var att jag inte skulle lämnat Kensuke ändå fastän jag älskar min familj. När jag nästan höll på att somna hoppade Stella upp i min säng. Hon var säkert orolig för att det small så mycket av kanonerna. Efter en stund sprang mamma ner och la sig i sin säng.

Vad är det? sa jag för mamma såg så bekymrad ut.
Jag tänker bara på att det var så länge du och Stella var borta, så till och med jag började nästan förlora hoppet, sa mamma.
Men ni hittade oss tillslut i alla fall, sa jag glatt.

Efter en liten stund började Peggy Sue gunga så mycket av vågorna, så att mamma blev illamående. Stella blir jämt orolig när mamma inte mår bra, då springer hon runt och skäller. Mamma sprang upp på däck och spydde rakt ut i det djupa havet. Hon höll fast sig i relingen men det var nära att hon tappade taget, för att det hade blivit storm. Mamma såg skeppet men hon kunde verkligen inte gå ner för då hade hon mått jättedåligt.

Det läskiga skeppet efter oss. De försökte skjuta med kanoner på oss, men helt plötsligt vände det läskiga skeppet och inte sköt mera på Peggy Sue. Då seglade vi hit till den närmaste hamnen vi såg. Efter ungefär två timmar hade vi kommit till den stora mussel

hamnen. Jag tror jag vet varför den heter så, det är nog för att det finns så många musslor där. Vi var i  Australien igen. Den här gången hälsade vi inte på min farbror. Mamma mådde bra igen och pappa kände sig nog lugn att allt var över. Stella skällde och såg glad ut när vi var vid hamnen.

Jag såg några fiskare som fiskade musslor från sina båtar.  Stella ville hoppa ur båten och springa på den jättelånga bryggan men det fick hon inte för mamma ville inte riskera något. Vattnet var turkosblått och varmt. Jag kände med fingret i vattnet och ville genast hoppa ner och bada. Mamma tog fram sin bikini och mina badbyxor och två handdukar och sa:

Ska vi hoppa i och bada Michael, sa mamma glatt.
Ja det vill jag, sa jag.
Du får bara inte flyta bort till någon ö nu igen, skrattade pappa.
Jag lovar sa jag.

När mamma och jag hade hoppat i vattnet gnällde Stella och försökte komma ner på något sätt till oss. Tillslut hoppade hon ner i mammas famn och lekte och simmade i det varma vattnet. Stella kastade sig över mig hon lekte nog att jag var en farlig fisk som hon måste jaga iväg. Mamma höll sig i kanten av Peggy Sue och frågade om pappa ville bada också. Han ville inte bada. Han satt bara och log åt oss.

När det hade gått ungefär en halvtimme var vi klara med badet. På kvällen hittade vi en båtrestaurang, det är en resturange som är på en stor båt. Jag åt en fiskburgare med prommes frites. Mamma och pappa åt musslor som fiskarna i hamnen hade fiskat. Stella åt en hel skål med musslor. I båtrestaurangen hängde det tavlor  med bilder som var tagna här vid hamnen. Det var roligt att titta på dem. Båten hade brunt trägolv och vita väggar det var väldigt mysigt där. Efter maten gick vi hem till vår båt igen. Klockan var halvsju på kvällen. Stella sprang i förväg och skrämde en fiskmås innan hon sprang till vår segelbåt igen. Jag sprang i hälarna på Stella sista biten till Peggy Sue. Stella såg så lycklig ut när vi sprang på bryggan båda två och när pappa och mamma gick bakom oss. När jag kom fram till vår båt satte jag mig på kanten av bryggan och tittade på den vackra solnedgången.  Solen lyste mig rakt i ansiktet men det gjorde inget för jag bara njöt av solen.

När jag vaknade nästa morgon hörde jag ett gnällande ljud nedanför sängen. Jag kollade nedanför min säng och där låg Stella och gnällde. Stella såg oroat på mig med sina vackra bruna ögon. Jag gick och försökte väcka mamma men hon bara låg och drog upp täcket ännu mer när jag försökte prata med henne. Jag tänkte gå till pappas säng och försöka väcka honom men sen kom jag på att det var ingen idé för att han är ännu svårare att väcka. Det var nog bäst att jag försökte väcka mamma ändå, tänkte jag. Tillslut vaknade mamma när jag hade skrikit och ruskat på henne länge.

Vad är det, sa mamma förskräckt när hon hade öppnat ögonen.
Stella mår nog inte bra för att hon bara ligger och gnäller på golvet bredvid min säng, sa jag till mamma.

Mamma gick upp  ur sängen och kolade vad klockan var.

Klockan är bara sex på morgonen. Det är därför jag är så trött, sa mamma.
Ja ja, men kom nu bara, sa jag till mamma.

Mamma gick till Stella och klappade henne på huvudet.

Hur är det med dig Stella, sa mamma med lugn röst till Stella så att inte Stella skulle bli upphetsad.

Mamma lyfte upp Stella och bar henne upp på däck. Jag gick också upp på däck för jag vill vara med Stella när hon inte mår bra för det är jämt hon när jag är sjuk. Stella började rycka i kroppen och gnällde så mycket att man inte orkade höra hennes plågognällande.

Vad ska vi göra, sa jag till mamma. Jag började nästan gråta. Jag vet inte varför men det bara blev så.
Jag får försöka hitta en veterinär eller någon annan som kan hjälpa henne. Du får stanna här med Stella tills jag kommer tillbaka. Ni har pappa om det skulle vara något, sa mamma fort innan hon sprang det fortaste hon kunde på bryggan.

Jag satt med Stella i mitt knä på vår båt och tittade ut mot horisonten. Jag la mina händer om Stella så att hon skulle känna sig trygg här. Morgondimman började blåsa bort och vattnet skumpade lite intill båten när jag satt där med Stella. Mamma med en man som hade en vitt lång rock på sig och ljusbrunt kort hår. Han tittade noggrant på Stella och försökte komma på vad det var för fel på henne. Helt plötsligt ställde han sig upp och sa att han inte kunde komma på vad det var för fel på henne. Han berättade också att han var doktor och att han inte kunde så mycket om djur. Efter det gick han upp mot land och suckade lite.

Han var inte någon veterinär, påpekade jag när han hade gått.
Jag vet det men han hann inte säga att han var doktor för  jag frågade bara honom om han kunde hjälpa mig med en sak och då sa han ja.

 Efter en stund kom pappa upp till oss och frågade vad som pågick.

Jaha, nu passar det minsann att vakna. Stella är sjuk. Vi hittar ingen som vet vad som har hänt med henne och nu kommer du och frågar vad som pågår. Vad trött jag blir på dig ibland, sa mamma surt till pappa.

Då förstod jag att det var ingen idé att avbryta deras prat. När han hade blivit utskälld av mamma så gick han till Stella. Stella låg inte på däck. Vi ropade på henne men hon kom inte och vi hörde inget gnällande heller. Hon stod vid fören och skällde på alla båtar precis som vanligt och hon var inte ett dugg sjuk. Nästa dag  var hela familjen lycklig igen och vi kunde fortsätta våran resa runt jorden.

När vi hade kommit hem från vår resa efter några månader hade vi kalas med mormor och Eddies familj på Peggy Sue och vi var verkligen nöjda med vår resa.

Michael och hans familj

Resan fortsätter för Michael och hans föräldrar. När dem närmar sig U.S.A. Då börjar Stella skälla. Michael och hans föräldrar har bestämt sig för att dem ska stanna och bo i Amerika. De har nämligen köpt ett stort hus på st. Patrickstreet. Deras saker är redan ditt körda av bolaget Modig. Föräldrarna har redan skaffat jobb så att ekonomin räcker.

15 år senare.

Älskling! tar du Albin, frågar Vilma.

Okej! Svarar Michael.

Nu är Michael 27 år och har ett barn som heter Albin och en hund som heter Buddy. Alla i familjen ska åka och se smurfarnaHC spela om en liten stund. Buddy ska också med bara han sköter sig med sin Godisklubba.

Ungefär en halvtimme senare.

Nu är vi framme, säger Michael och pekar på stadion.

De går in och sätter sig på sina platser. Matchen startar en liten stund efter det. Matchen startar väldigt tufft. När Gabriel Landeskog får pucken tar Smurfarna HC ledningen med 1-0 mot Calgary Flames. Alla jublar en kort stund efter det. Efter en kvart av första gör Calgary mål.

Nu försviner Buddy ner mot affärerna under läktarna. Buddy försvinner efter en stund men ingen vet var han är. En minut vila för båda lagen sen kör de igång.   

Kan vi köpa glass? frågar Vilma.

Michael svarar:

I nästa paus.

Under 2 perioden gör Calgary 1 mål och Smurfarna 0. Nu när det tar ungefär 20 minuter går de och handlar glass och hamburgare. Det är väldigt trevlig stämning i stadion. Nu är stadion helt fylld igen och perioden startar man ser att smurfarna vill vinna och komma till slutspel. Med 12 minuter spelade gör Smurfarna mål. Mer händer inte under den 3 perioden utom lite slagsmål och utvisningar.  Det blev alltså förlängning på matchen vilket gjorde hemma fansen besvikna.

Tidigt in i förlängningen får Smurfarna utvisning och det blir tekning i deras zon. Men Smurfarna vinner tekningen och lägger de i mitt zon. Då hoppar Buddy ut på isen och tar pucken i sin mun och lägger den i Calgarys mål. Domaren dömer mål och alla i hemmaklacken jublar högt.