Anton, jag gillar dig! av Peter Pohl

Ett år senare:
När pappa säger att vi måste åka till fotbollsträningen skriker Ella som en stucken gris. Hon fick inte sova middag idag, och alla vet att en ettåring behöver sova middag om hon inte ska bli ledsen på kvällen. Ullis har stängt in sig på sitt rum, och Kattis är hos en kompis över natten, så mamma är ensam att ta hand om Ella.
   ”Kommer du, Jojo!” ropar min pappa, och jag tar min väska och springer ner för trappan.
   ”På väg!” ropar jag tillbaka. Jag snör på mig mina skor och sedan åker vi till fotbollsträningen. Pappa släpper av mig som vanligt, och åker iväg som han har börjat göra sedan jag började femman. Jag var tacksam mot Anton för att han hade fört ihop mig med fotbollen, men numera försöker jag låta bli att tänka på honom.
   Eftersom det är vinter och snö ute så är fotbollen i skolans gympasal. När jag kommer in i gympasalen möts jag av en chock; där, i ena hörnet, står Anton. Jag stannar och vill inget annat än att vända om, men Anton har sett mig, och han ler mot mig och börjar gå mot mig. Plötsligt kommer allting tillbaka, allt som jag har försökt glömma bort det senaste året.
   Är på fotbollsläger. Jag ser brevet han hade skickat till mig i huvudet. Efter att han hade försvunnit. Hann inte berätta. Vi syns!
   ”Hej, Jojo”, säger Anton leende.
   Jag log, men leendet kändes falskt. ”Hej, Anton”, säger jag. ”Var har du varit? Du skulle väl bara iväg på fotbollsläger?”
   Antons fortsatte le mot mig och kom snabbt fram med en ny lögn. ”Ja, mina föräldrar kom fram till att vi kunde behöva en liten slags semester, så efter sommaren tog de med mig till Stockholm. Jag gick i en skola där.”
   Jag orkar inte tjata på honom om att han ljuger just nu, kanske senare, men inte just nu. Jag vill inte låta Anton - Anton med de fina gröna ögonen, men fortfarande bara Anton – förstöra fotbollen för mig.